Det kan vara rätt svårt att prata/berätta om sin tro, man får massor tankar i huvudet om vad andra ska tycka och tänka. Så är det i alla fall för mig.

Jag är i alla fall kristen och är faktiskt i kyrkan en gång i veckan, i en ungdomsgupp, så det måste ju betyda att jag tror på gud….eller gör jag det?
Jo, jag gör nog det. Jag tror att det finns någon där uppe som ser ner på oss och ser till oss mäniskor.
Att det har funnits en man en gång i tiden som var sänd från Gud själv för att sprida vår tro. Men är jag helt säker på att det har varit så? Nej, det är jag inte. Men man får tro på precis vad man vill.

Självklart klandrar jag inte vetenskapen teorier, då det finns bevis på att den har rätt.
Alla ska tro/ tycka/tänka som dom vill. Döm inte en person bara för hon/han just tror på någonting du kanske tycker är löjligt. Det du tror på kanske en annan tycker är precis lika löjligt. Du kanske inte tror på någonting alls, fine, men var som sagt inte dömmande mot andra.  

Jag är i princip uppvuxen med kyrkan, inte på det sättet att jag har gått i kyrkan varje söndag för att mina föräldrar tvingat mig, utan för att det har varit roliga grejer för barn att göra efter skolan och sånt. Att konfirmera mig var en självklarhet, men bara av en anledning i början. Hallå? Man skulle ju få presenter! Alla andra skulle ju också gör det, så varför inte?
Så konfirmationen var en gång varje vecka och ja, jag vet inte riktigt. Kanske inte var den absolut roligaste konfirmationen om jag tänker nu i efterhand. Men när den var slut var det lite tråkigt, att inte ha något att gå till varje torsdag. Sommaren gick och min mamma berättade om ungdomsverksamheten de hade i kyrkan, var väl inte så jätte pepp på att gå på det men när det drog i gång gick jag och en vän dit och sen dess har jag typ varit där varje onsdag.

Det jag gillar med svenska kyrkan är just den människosyn de har. Där är det verkligen så att alla är lika värda, alla får vara med oavsett vad man har för bakgrund. Man blir accepterad som den man är och man behöver inte vara någon annan. Man kan komma dit och bara vara sig själv och pga av det växer man som människa. Det är i alla fall det jag har gjort. Jag är inte alls samma person som jag var för 3 år sedan.

Det jag kan störa mig lite på är reaktionerna man får av andra när man berättar någon gång att man ska till kyrkan eller så. Det är inte alltid de positivaste och när man frågar dem vad de tror att vi gör så är det ungefär samma sak.  Men jag kan säga, nej! Vi sitter inte bara och ber, läser bibeln och allt det där andra sakerna som folk tror.  Vi gör så mycket mer. Tokiga,konstiga, knäppa,normala, roliga saker. 
Vi där i ungdomsgruppen brukar säga så här ”det går inte att beskriva vad vi gör”. För det gör det verkligen inte.  Jag kan säga så här, vi är helt galna i vissa lägen.
Jag var iväg på ett läger med ett helt gäng ungdomar i helgen och jag kan säga så här, i vissa lägen kom denna fråga upp i mitt huvud ”haha, är det verkligen med kyrkan vi här är? ” för så som det var tror jag inte någon utanför tänker att ett kyrkläger skulle kunna vara.

Jag får uppfattningen att andra ungdomar tycker att bara för man är i kyrkan är man konstig och tråkig, men kan säga så här. Vi ungdomar är precis som alla andra ungdomar, vi hoppar inte över saker att göra för att vi är med i kyrkan, vi är inte tråkigare för att vi är med i kyrkan. Det finns inget där som säger att vi inte får göra si o så. Vi gör saker precis som alla andra ungdomar gör + massor andra saker som de troligen aldrig kommer göra.
Vi gör allt + mycket mer.

För mig är kyrkan en trygghet, någonstans man kan gå och bara vara sig själv.
Träffa människor och ha det grymt roligt. För det är just det vi har, roligt. 
Man ska göra det man tycker känns bäst, ingenting annat.